Del av 1812 år rekognoceringkarta

Skogen hade till stora delar avverkats till brännved och byggnader. Bebyggelsen med ökad djurhållning krävde betesmark. I för djuren svårtillgängliga områden med näringsrik mark kunde ängens växter etablera sig. Men åsen hade mest torra och magra marker och där kunde betesmark med gräs bli ljunghed, som sedan fick brännas regelbundet för att återföra näring till jorden och gynna beten med gräs. Betesmarker var dock omtvistade. Byarnas utmarker upplevdes som ett hot av de stora markägarna inriktning på skogsbruk. Plantehagar anlades på ljungbeten trots problem med ”skenhälla”. Marken hade blivit stenhård av urlakning med åtföljande anrikning av mineral och trädens rötter hade svårt tränga genom.

I våta partier utvecklades växt- och djurliv kopplat till kärr, myr och mosse. Kärr och myr är våtmark vars vatten huvudsakligen kommer från den anslutande fastmarken. De näringsämnen som därmed finns tillgängliga sätter sin prägel på vegetationen. Kärr kan vara allt mellan näringsfattiga och extremt rika på näring. Om våtmarken till största delen fick sitt vatten genom regn utvecklades det vi kallar mosse. Regnvattnen saknar näringsämnen vilket bidrar till en artfattig vegetation med ris och olika vitmossor, som efter lång tid kunde utvecklas till torv och därmed blev eftertraktat bränsle.

Det finns idag inslag av både myr och mosse i Maglaby kärr.